Nellishen - Lottar ut en tandblekning!

Det känns hemskt. Att någon man vuxit upp med helt plötsligt försvinner. En sån snäll människa som du, ska gå förlorad efter alla års kämpande. För jag vet att du verkligen har kämpat, det har du verkligen..

Igår kom chocken. Jag var inte beredd. Jag trodde du skulle klara dig, åtminstonde hoppades jag. Det var bara någon vecka sen mamma och jag var uppe hos er & hälsade på. Vi hade med oss gula roser, din favorit sa du. Jag är helt förstörd, mamma är helt förstörd. Jag vill fortfarande att någon bara ska säga att det är ett skämt, ett hemskt skämt... Jag väntar, kan någon säga det nu???

Jag vill inte förstå, förstå att du är borta.. Att det var sista gången jag såg dig. Jag vill inte förstå det. Men det var som jag sa till mamma igår. Att igår var jag så chockad, och att ännu fler tårar ska komma idag. Idag förstår jag, men jag vill inte. All ilska tar över mig, jag vill slå, sparka och skrika. Livet är så jävla orättvist.. Så sjukt orättvist!!

Jag vaknade gråtandes. Jag sitter fortfarande och gråter. Det är inte rätt, det skulle inte varit du. Något måste ha blivit fel. Du ska finnas kvar här hos oss fortfarande. Jag vill kunna se dig gå ut med vovven igen, jag vill kunna komma förbi för att bara säga hej. Jag vill se dig sitta vid köksfläkten igen...

Du har barn som du vill se växa upp, du vill få träffa dina kommande barnbarn. Men nu slipper du lida i alla fall, även fast det känns så himla hemskt att säga det. Du har lidit i flera år, du har kämpat dig igenom så mycket.. Och så blir det såhär. Det är inte rättvist. Jag tror inte att det finns någon gud, för då hade han räddat dig. För du var en sån underbar människa. Så snäll, så gullig. Du tyckte aldrig synd om dig själv, du höll alltid glädjen vid liv. Ända in i det sista..

Jag kan inte förklara med ord hur ledsen och krossad jag är. Har inte eran släkt haft tillräckligt med skit nu? Räcker det inte snart? Varför måste vissa få allt och andra ingenting? Det är så fel.

Jag vet att du ville fortsätta, du försökte. Men nu är det försent.. Din tid var kanske inne nu, du behövde nog vila nu.. Och det ska du få göra, men jag kommer alltid att tänka på dig och hela familjen..

Vila i frid, Paula! ♥

När allt är som jobbigast,
när allt har gått åt helvete,
när den sista tåren är fälld,
det är då man behöver ärliga människor vid sin sida,
och jag hoppas jag har det nu.

Vem som helst skulle kunna trycka ner mig längst ner på botten just nu. Jag har aldrig känt mig så sviken, ledsen och arg. Men jag vill inte att någon ser mig ledsen, jag vill verka stark. Men det är jag inte nu.. Jag är helt ensam, i hela världen. Det finns ingen som ser, ingen som hör.

Förlåt mig, förlåt för att jag vill ditt eget bästa. Och förlåt för att jag har tagit emot så mycket skit. Förlåt att jag ville göra det jag kunde. Tyvärr, förlåt, men nu måste jag tänka på mitt eget bästa. Med gråten i halsen, ett dåligt farväl och en lång text, hoppas jag att må lite bättre.

En droppe trillade just ner för min kind -den var till för dig. Som en tröst, att visa att jag är lika ledsen som du. Ett bevis på att jag inte sitter och skrattar här i min ensamhet, utan jag lider. Minst lika mycket som du.

Förlåt att det blev såhär, förlåt att jag är lika ledsen som du.

- Varsegod, tryck ner mig till botten.

Usch, jag hatar mitt liv som är så upp och ner. Ena dagen får man världens glädje besked och sedan dagen efter POFF PANG!!! Så får man motsatsen rakt i ansiktet.
Fått hem två brev, en dag efter varandra och det sista -ja, det var verkligen ett slag RAKT i ansiktet. Känndes som att jag bara ville lägga mig ner och sluta andas, sluta leva. Inte nog med det, nej då ska allt i det sk. privatlivet börja krångla. Det känns bara meningslöst i såna stunder.

Men igår så tog Robin & jag tag i saken på kvällen. Han drog o köpte två gurkor, en god dipp & choklad så vi skulle mysa och försöka tänka på annat. Under tiden som han var borta så ställde jag fram massvis av ljus med olika dofter (äpple & mint) som jag tände precis innan han kom hem. Det är såna stunder som gör livet värt att leva.
Familjen, Pojkvän & Vänner -det är människor man ska göra allt för och aldrig glömma bort! <3

Så jag tänkte bara meddela att jag lever, vare sig det är med vilja eller ej så sitter jag här nu.
Kanske inte så mycket gladare, men jag försöker att se allting på ett ljusare sätt. Dessutom ska jag börja käka rosenrot(?) mot mina enorma humörsvängningar. Det är inte hälsosamt för mig själv att leva såhär. Vissa börjar misstänka att jag kommer få Struma snart, om jag inte gör något åt allt hektiskt. Så vad gör man inte?

Nu har jag tråkat ut er med ett långt livsbedömmande av någon dåre i vit rock, men bara så ni vet. Jag tänker inte satsa på att skriva så mycket löjliga "Vad jag har gjort idag uppdateringar" utan jag tänker börja skriva av mig, som jag gjorde på Lunar! Det minns väl alla....? ;)

Snacka om att trycka ner en till botten.
Tack & hej.

Du ligger ensam i din säng
Nynnar på någon gammal tom refräng
Tänk om någonting kunde vara
I närheten av bra

Den gamla känslan bara gror
Ingenting blir längre som man tror
Du sjunker in i apati
När alla går förbi

När ingen vet när ingen ser din ensamhet
När ingen anar vad som sker, när ingen vet
När ingen håller dig hårt då är det kallt
Det är tomt när ingen vet

Du känner dig helt transparant
Sliten och grå sådär ointressant
Tänk om dom visste hur det var
Att stå där ensam kvar

När ingen vet när ingen ser din ensamhet
När ingen anar vad som sker, när ingen vet
När ingen håller dig hårt då är det kallt
Det är tomt när ingen vet

När ingen vet när ingen ser din ensamhet
När ingen anar vad som sker, när ingen vet
När ingen andas mot din hals i hemlighet
När ingen håller dig hårt då är det kallt
Det är tomt när ingen vet

När ingen vet...

Jag fattar inte hur man kan få åldersnoja när man är 16 år? Hur går det till egentligen? Jag har ju precis börjat leva, men jag har ändå lyckats..
Känns inte som att jag lever som en ungdom, mer som någon slags överarbetad 50-tals kärring. Jag får faktiskt åldersnoja när jag tänker på att tonåren snart är borta. Snart är det arbete som gäller. Ingen skola, inget lek & skämt. Bara allvar...

Shit..jag har blivit knäpp ;o

Igår blev jag uttagen till en segelresa tillsammans med tre andra sötungar + 2(?) ledare :)
Jag vill verkligen med, jag hoppades ju att de skulle säga mitt namn, men frågan är....
Klarar jag mig ifall något skulle hända -utan robin? På en öde ö en hel helg, kanske utan teckning..?
(jag vet att jag låter jävligt beroende, men det finns nämligen bara en som fixar mina anfall ;s)

Jag måste hem o bolla lite tankar med pappa känner jag, mitt älskade bollplank!

Det här går inte. Hela min värld är påväg åt fel håll. Det finns människor som kallar mig deras vän, men ärligt talat kan man verkligen kalla någon man inte känner för sin vän? Varför ens påstå det. Jag känner inte ens mig själv, så hur ska ni kunna lära känna mig?

Jag visar upp olika sidor hos mig själv varje dag. Ibland kan jag vara glad, ledsen, förbannad eller ibland inte ens bry mig. Idag har jag en sån dag -inte ens bry mig dagen- kan vi kalla den. Det är då jag känner för att leta efter en bra krok i taket där man kan hänga sig, det är då jag känner för att mörda alla de som någonsin gjort mig något ont, eller som bara är ivägen. Min -inte ens bry mig dag- idag, har bestått av så många olika känslor att jag inte kan hantera det. Och såklart, för er som känner mig, så går det ut över mina nära. Fast än jag faktiskt försöker hålla käften istället för att ställa till en scen.

Dvs. jag visar en sak, men menar någonting helt annat. Just idag, min dag.

Min magkänsla är kass. Jag mår rent ut sagt skit idag. Bara för att jag inte kan säga vad jag tycker, utan känner att jag behöver hålla käften någon gång. Varför låtsas vara någon man inte är? Visst -det är bara för en jävla dag, men ändå mår jag faktiskt inte bra. Helt sjukt, jag tror att jag är ett levande bevis på att man faktiskt kan ändras totalt på en dag. Eller så är det bara humörsvängningar...

Nu ska jag avsluta min -inte ens bry mig dag- med en tupplur! Vi hörs imorgon bloggis, om jag inte hittar den där förbannade kroken i taket, i sömnen. Natti!



Vissa tror att jag har flippat totalt.
Andra tror att allt är ironi.
Helt ärligt så bryr jag mig inte ett skit om hur ni tolkar det.
Jag har precis lärt känna mig själv igen.

Jag har lärt mig att för vissa spelar inte vänskap någon roll. Att man kan bli utbytt mot en player eller en hagga en kort period, för att det inte passar att vara vänner just då, men när ens vän behöver stöd, då är man välkommen.

Andra bara utnyttjar, det är nog värre till och med. Såna som ringer & frågar "var är du?" ungefär som att de ska komma, och sen säger de "jag undra bara" och då tar samtalet slut. En vän jag har nu, måste man göra allting för, annars bli hon/han grinig, men hon/han kan aldrig ställa upp tillbaka.
Vill hon/han gå på bio så måste jag i princip följa med. Om jag vill så är det mer ovanligt att den följer med, än att hon/han faktiskt säger ja.
Detta retar upp mig så jävla mycket. Jag är så jävla trött på det. Jävla fittor som utnyttjar & som bara ställer upp när det passar de själva. Glöm att jag gör något mer för dig. Jag har gjort tillräckligt, nu är det din tur...!

Det var nog länge sen jag var såhär sur. Och därför, pga tiden på dygnet måste jag skriva av mig innan jag går och lägger mig. Jag är så jävla förbannad på snorungar som hela tiden ska ta plats hos oss andra. Vafan lär er eran plats innan vi tillrättavisar er, och folk vet ju på vilket sätt då.

Hitta till din plats i samhället innan du stör andra för mycket.

Jag vet att du & dina små vänner sitter och läser min blogg dagligen, och tar åt er sååå jävla mycket, med tanke på att ni älskar att försöka få mig att tro att ni överhuvudtaget vågar anmäla mig. Jo tjena.

Bara väx upp någon gång och hitta till det stället ni passar in, för det är verkligen inte här. Ni har visningsbilder på msn där ni står med en cigg som inte ens är tänd, ja men gud så tufft. Jag tror att jag backar lite för att visa hur mycket respekt jag har för er efter att sett de bilderna.
Knappast....


Om jag får er mammas & pappas mejl så kan jag mejla bilderna på er till de, vad ska ni säga då?
"Vi tog korten för att vi tyckte att det såg coolt ut och för att få respekt hos de äldre"?


Patetiska jävla idioter.

Jag tänker i alla fall inte skita i saker för att ni är där, det är ni som ska backa för mig och inte tvärtom. Jag blir galen på er...!

Jag kollade lite smått på lyxfällan igår och hittade någon som jag verkligen kände igen! En ung tjej, blond, stockholm, svindyra kläder. Visst var det Anna Hibbs, bloggerskan som är med i serien Glamourama.

Snacka om skämmigt. Att leva livet i serien och visa hur rik hon är, och sen får hela svenska folket reda på att hon tjänar ca. 20 000kr i månaden men ändå lever på sin pappa.

Inte nog med det, hon var verkligen, verkligen som en liten bortskämd snorunge i programmet. Blev grinig på sin pappa för att han höll med om att han skämmt bort henne för mycket, genom hela hennes barndom. Och inte nog med det.. För henne var det ett självklart val att ta taxi för flera hundra än att gå en promenad på fem minuter... ;s