Nellishen - Lottar ut en tandblekning!

Det känns hemskt. Att någon man vuxit upp med helt plötsligt försvinner. En sån snäll människa som du, ska gå förlorad efter alla års kämpande. För jag vet att du verkligen har kämpat, det har du verkligen..

Igår kom chocken. Jag var inte beredd. Jag trodde du skulle klara dig, åtminstonde hoppades jag. Det var bara någon vecka sen mamma och jag var uppe hos er & hälsade på. Vi hade med oss gula roser, din favorit sa du. Jag är helt förstörd, mamma är helt förstörd. Jag vill fortfarande att någon bara ska säga att det är ett skämt, ett hemskt skämt... Jag väntar, kan någon säga det nu???

Jag vill inte förstå, förstå att du är borta.. Att det var sista gången jag såg dig. Jag vill inte förstå det. Men det var som jag sa till mamma igår. Att igår var jag så chockad, och att ännu fler tårar ska komma idag. Idag förstår jag, men jag vill inte. All ilska tar över mig, jag vill slå, sparka och skrika. Livet är så jävla orättvist.. Så sjukt orättvist!!

Jag vaknade gråtandes. Jag sitter fortfarande och gråter. Det är inte rätt, det skulle inte varit du. Något måste ha blivit fel. Du ska finnas kvar här hos oss fortfarande. Jag vill kunna se dig gå ut med vovven igen, jag vill kunna komma förbi för att bara säga hej. Jag vill se dig sitta vid köksfläkten igen...

Du har barn som du vill se växa upp, du vill få träffa dina kommande barnbarn. Men nu slipper du lida i alla fall, även fast det känns så himla hemskt att säga det. Du har lidit i flera år, du har kämpat dig igenom så mycket.. Och så blir det såhär. Det är inte rättvist. Jag tror inte att det finns någon gud, för då hade han räddat dig. För du var en sån underbar människa. Så snäll, så gullig. Du tyckte aldrig synd om dig själv, du höll alltid glädjen vid liv. Ända in i det sista..

Jag kan inte förklara med ord hur ledsen och krossad jag är. Har inte eran släkt haft tillräckligt med skit nu? Räcker det inte snart? Varför måste vissa få allt och andra ingenting? Det är så fel.

Jag vet att du ville fortsätta, du försökte. Men nu är det försent.. Din tid var kanske inne nu, du behövde nog vila nu.. Och det ska du få göra, men jag kommer alltid att tänka på dig och hela familjen..

Vila i frid, Paula! ♥